I början av förra året satt sjuttio franska universitetsstudenter i ett rum. En grupp forskare bad eleverna att delta i en studie som mäter effekterna av videospels ljusstyrka på visuell uppfattning, och var och en skulle få 10 euro per dag för sina ansträngningar.
Eleverna delade upp sig i två grupper om 35, och varje grupp tilldelades slumpmässigt spela ett våldsamt eller icke-våldsspel i 20 minuter om dagen i tre dagar. Violent Games: Condemnation 2, Call of Duty 4 och The Club. Ickevåldsidrott: S3K Superbike, Dirt 2 och Pure.
Efter varje spelsession ombads eleverna att skriva slutet på en av några slumpmässiga berättelser. I en av berättelserna, till exempel, kraschar en förare in i huvudpersonens bil, vilket orsakar en massa skador, och sedan går huvudpersonen ur sin bil och springer på en annan förare. Eleverna fick fylla i vad som skulle hända härnäst.
Sedan fick varje elev veta att de skulle tävla i ett datorspel där de skulle behöva reagera på visuella signaler snabbare än en motståndare av samma kön. Eleverna fick veta att förloraren skulle få en avskyvärd bullrig explosion som lät som en kombination av naglar som skrapar en svart tavla, tandläkarmottagning och ambulanssirener. Varje elev kan bestämma intensiteten och varaktigheten av det buller som deras motståndare kommer att drabbas av.
Forskare sa att resultaten av detta experiment – av professorn Brad Bushman vid Ohio State University – inte för att mäta ljusstyrkan som han sa till studenterna, utan var avgörande för att undersöka sambandet mellan våldsamma videospel och aggressivt beteende, sa forskarna. De som spelade våldsamma videospel var mer benägna att skriva mer aggressiva berättelser och göra högre, mer obehagliga ljud. Våldsamma videospel, konstaterade Bushman och hans kollegor, har en direkt orsakseffekt på aggression.
Med andra ord, att spela Call of Duty motiverar dig att slåss.
Den här veckan bad USA:s president Barack Obama kongressen att ägna 10 miljoner dollar till att studera effekterna av våldsamma medier – inklusive sport, som han sjöng under ett tal på onsdagsmorgonen. I kölvattnet av förra månadens tragiska skottlossning på Sandy Hook Elementary School – och avslöjandet att mördaren Adam Lanza gillade skjutspel som Call of Duty – har våldsamma videospel återigen blivit ett viktigt ämne i det nationella samtalet. Och som en del av en större plan för att bekämpa vapenvåld vill Obama se fler studier om hur sport påverkar vårt beteende.
Men behöver vi verkligen mer forskning? Hur är det med de studier som redan har gjorts? Har forskare hittat någon koppling mellan videospel och våld? Kommer våldsamma videospel verkligen göra barn mer aggressiva? Eller är allt detta bara ett enormt slöseri med tid och pengar?
Under de senaste veckorna har Kotaku gått igenom dussintals studier och pratat med flera ledande forskare inom området våldsamma medier. Även om det inte finns några dokumenterade vetenskapliga kopplingar mellan tv-spel och kriminellt våld, diskuteras frågan om huruvida våldsamma tv-spel leder till aggression hett. (Denna distinktion mellan kriminellt våld och aggression är viktig. Vetenskapen har ännu inte visat en koppling mellan videospel och våld, men våldsamma spel kan ha en mer subtil effekt på barn: till exempel kan de mobba eller mobba barnet. Kan få dig att mer benägna att sprida rykten om dina lagkamrater.)
Vissa forskare, som Bushman, har kommit fram till att ja, att spela våldsamma videospel kommer att göra barn mer aggressiva. Andra hävdar att nuvarande studier är felaktiga och ofullständiga.
Det här är en debatt som har pågått i mer än 25 år. Och det visar inga tecken på att stanna.
Våld och TV-spel
Från ryggraden i Mortal Kombat till de allt mer realistiska stridszonerna i Call of Duty har videospelsvåld kritiserats och granskats i årtionden. Du kanske har hört teorier, kanske till och med uttryckt dem. Våldsamma videospel gör barn sårbara för verkligt våld. De gör barn mer ostyriga, mer benägna att slåss med varandra. Att spela spel som hej gör oss mer aggressiva.
Denna konversation utbryter oftast efter en nationell tragedi med vapen. Till exempel, efter Columbine-skjutningen 1999, var politiker och journalister förtjusta i att betona kopplingen mellan mördarna och deras favoritspel, förstapersonsskjutaren Doom. Som Jean Funk, docent i psykologi vid University of Toledo, sa till Los Angeles Times i en artikel 1999: “Vi hittade tecken på att barn som tycker om [våldsamma] spel kan förlora de känslomässiga signaler som utlöser empati. Va.”
Sedan fanns det kopplingarna mellan Virginia Tech-skytten och Counter-Strike. Och den norske massmördaren som älskade World of Warcraft. Det verkar som att varje gång en tragisk skottlossning inträffar förvandlas samtalet oundvikligen till ett våldsamt videospel.